I kökssoffan

Jag sitter i kökssoffan. Vikingarna spelar en låt och Christers röst ekar från den gamla radions spruckna högtalare. Momi dansar runt från diskhon till spisen och tillbaka. Hon kokar potatis, vänder i grytan och steker plättar samtidigt. Doften av smöret från stekpannan sprider sig runt i det gulmålade köket. I bland får jag äta av smeten då Momi bakar, men plättsmeten blir godare som stekt, så den här gången tror jag att jag kan hålla mig, tills de andra kommer och vi dukar upp i matsalen.

Mat är absolut inte det bästa jag vet. I själva verket är det ganska äckligt. Jag kan inte tåla de konstiga smakerna och konsistenserna. Speciellt jobbiga är rätter där allt är blandat och jag inte kan urskilja vad jag äter.

Men nu klampar pappa, mamma och mina kusiner in från dörren. Mamma hänger upp sin halare i trappan. Hon har nyss förlöst en kalv. Den ska heta Moriz säger hon, för alla kalvar får ett namn på M den här året, på det sättet vet man vilket år de är födda. Mamma har drivit gården i några år nu, sedan Mofi lämnade över. Hon jobbar hårt med allt det praktiska på gården utan att klaga eller kräva något. I bland tror jag att hon drömmer om att bo på en alptopp och göra ost, men sen rymmer en kviga igen och hon får springa ut i gyttjan och drömmen flyter i väg. 

Jag hoppar upp från kökssoffan, upp i min kusin Lasses famn. Nu ska vi äta igen, alla tillsammans och vi barn får sitta i ena ändan av långbordet och höra på när de vuxna diskuterar och debatterar om samhället, ideal och nyheter och det, det är det bästa jag vet.