I kökssoffan

Jag sitter i kökssoffan. Vikingarna spelar en låt och Christers röst ekar från den gamla radions spruckna högtalare. Momi dansar runt från diskhon till spisen och tillbaka. Hon kokar potatis, vänder i grytan och steker plättar samtidigt. Doften av smöret från stekpannan sprider sig runt i det gulmålade köket. I bland får jag äta av smeten då Momi bakar, men plättsmeten blir godare som stekt, så den här gången tror jag att jag kan hålla mig, tills de andra kommer och vi dukar upp i matsalen.

Mat är absolut inte det bästa jag vet. I själva verket är det ganska äckligt. Jag kan inte tåla de konstiga smakerna och konsistenserna. Speciellt jobbiga är rätter där allt är blandat och jag inte kan urskilja vad jag äter.

Men nu klampar pappa, mamma och mina kusiner in från dörren. Mamma hänger upp sin halare i trappan. Hon har nyss förlöst en kalv. Den ska heta Moriz säger hon, för alla kalvar får ett namn på M den här året, på det sättet vet man vilket år de är födda. Mamma har drivit gården i några år nu, sedan Mofi lämnade över. Hon jobbar hårt med allt det praktiska på gården utan att klaga eller kräva något. I bland tror jag att hon drömmer om att bo på en alptopp och göra ost, men sen rymmer en kviga igen och hon får springa ut i gyttjan och drömmen flyter i väg. 

Jag hoppar upp från kökssoffan, upp i min kusin Lasses famn. Nu ska vi äta igen, alla tillsammans och vi barn får sitta i ena ändan av långbordet och höra på när de vuxna diskuterar och debatterar om samhället, ideal och nyheter och det, det är det bästa jag vet.

Mofi och havet

I dag är det Mofis 90 års dag. Vi är alla samlade på terassen till Stora huset. Mamma, pappa, mina mostrar Sussy, Nilla och Isa, deras barn, mina kusiner och andra vänner och bekanta. Sommargästerna från torpet vid bastun har hämtat en stor bukett. De överräcker den till Mofi som tar emot den med sitt kännspaka halvsneda leende. Från terassen kan man se ända ner till Pojoviken. I bland brukar Mofi stå där i salen, med händerna bakom ryggen, med huvudet lite framskjutet och blicka ner över havet. "Mörby havet" säger han, men en viss pondus i rösten. Sen beklagar han sig över hur ingen fällt alarna vid stranden som hindrar den felfria utsikten till havet.

Det är något i den där utsikten tänker jag, eftersom Mofi alltid återkommer till den i sina berättelser. Det är något med utsikten, landskapet och helheten som gör att Mofi orkat kämpa genom bättre och sämre tider här på gården. Den ger perspektiv. Jag tror inte man kan äga landskapet, jag tror man bara förvaltar det en stund. Det är bara till låns från kommande generationer.

Jag tar en tugga av Momis kaka. Den smakar sommar. Jag springer ut på gården och kniper min bror Axel i armen. Han vänder sig om, fnyser och brottar sedan ner mig i gräset.

Dagen då korna rymde

Det är högsommar och varmt i luften. Bromsarna har vaknat och surrar förbi mig där jag cyklar upp för backen efter ett svalkande dopp i havet. Jag har fått låna min syster Sofies cykel. Den är vit och har en vackert röd sadel. När jag kommer upp till ladugården och blickar ner över fälten ser jag plötsligt att korna har rymt! Det händer i bland att en kalv kommer genom stängslet när de ivrigt hoppar omkring på betet, men nu är det en hel flock med närmare tjugo djur som skenar upp mot landsvägen. Jag känner hur mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och händerna börjar svettas. Jag tar en snabb titt upp på gården, för att se om jag kan ropa på hjälp, men ingen är i närheten. Det är bara jag nu. Det är nu det gäller.

Jag greppar tag i cykelstången och susar i väg ner för backen. Det gnisslar i hjulen och jag skuttar i cykelsadeln när jag från grusvägen styr in på den nytröskade åkern. Jag vet inte riktigt vad som är planen men jag måste göra något och snabbt innan de skenar i väg mot landsvägen och upp mot skogen. Jag trampar med all min kraft och efter en stund kommer jag runt, precis framför den skenande koflocken. Jag slänger ner cykeln på marken, ställer mig bredbent och breder ut mina armar. Sen samlar jag allt mod jag har och ropar: STOOOOOP!!

Jag hör hur ropet ekar längs stränderna kring Pojoviken men när ljudet snart lagt sig, ser jag hur hela flocken står stilla och ser förvånat på mig. De stannade. Hela flocken stannade. De lyssnade på lilla mig.

En vattendroppe faller ner från mitt våta hår och ringlar ner över kinden. Jag känner hur mungiporna åker upp och jag ler, för jag har just insett någonting otroligt – jag är inte rädd för korna längre.

Din bonde

I dag är jag inte längre den där lilla flickan men hon finns ännu  i mig. Hon som var rädd för korna, hon som åt smeten i Momis kök, hon som tittade på Mofi då han stod i salen och blickade ut. Hon som ville vara med och diskutera med det vuxna vid middagsbordet. Hon och jag älskar det här stället för minnena och de nya upplevelserna gården hela tiden bjuder på. Jag ser det som en hedersuppgift att bruka jorden och utveckla gården på ett hållbart sätt så att du och även de kommande generationerna kan nyttja och njuta av det vackra kulturlandskapet som i århundraden kallats Mörby.

Och vet du vad, nuförtiden älskar jag mat!

Jag heter Anna Alm, och jag är gärna din bonde.